saknad
Jaha det här med avstånd och saknad. Har en tendens att alltid ha ett rätt långt avstånd mellan mig och mina nära och kära. I 4år har jag haft 10 mil hem till min familj, släkt och Malmö-vänner. När plugget var färdigt så valde jag att flytta ner. Dels pga familjen men också för att börja jobba där. Jag lämnade staden där jag bott och skaffat ett liv de senaste 4åren, lämnade mina vänner som varit mig nära när familjen var en bit bort. Nu har jag gått i fällan igen. Fast en positiv sådan, hihi. 13mil bort bor nu min pojkvän som jag saknar!!! Ja, det är mkt man saknar, tur att det bara är några mil emellan. Men det räcker verkligen. Jag tror det är rätt bra att sakna någon. När man väl ses får man ta tillvara på tiden och verkligen vara glad!
Man längtar och längtar, räknar ner dagar och timmar tills dagen man åter ska ses! Men ack vad fort det går tills man ska skiljas åt igen. Det är det värsta. Men det dröjer inte månader innan jag träffar personen igen. Det kanske låter lite fel, klart jag vill vara nära mina vänner, familj och pojkvän alltid. Men jag tror inte det är fel att sakna varandra emellanåt. Inte alltid ta varandra förgivet.
Jag minns på söndagarna när jag lämnade Malmö för att återigen åka till Kristianstad. Mamma vinkade vid tåget och undrade när jag kom igen, lite deppigt.
När ma inte alltid ses så får man mer kvalitetstid och tar tillvara på tillfällena!!
Både fördelar och nackdelar med avstånd och saknad.. Avstånd kan jag vara utan, men saknad måste finnas.
Just nu vill jag inte ha nått avstånd alls...
