Verkligheten
Har nyss kommit hem från terminens första AP-träff. Har varit på jobb till 20.30 idag.
Ni som säger att man endast passar barn på förskolan kan slänga er i väggen..
Vi gick igenom massa nya underlag för t ex handligsplaner, utvecklingssamtal, utvärderingar osv. Allt ska dokumenteras och struktureras. Nya förändringar sker hela tiden..
Vi undrar var vi ska få tiden ifrån? Barnen ska ju inte bli drabbade...
Det är svårt att förklara, men det finns en massa tankar i huvudet och man vill göra så bra arbete som möjligt, men ibland finns inte tid för alla dessa observationer, pedagogiskdokumentation osv. Samtidigt som barnen slår varandra, ramlar ner från klätterställningen, ska gå på möten, ägna tid åt barnen osv...
Vi ska utgå från varje barns intressen, förmåga och stimulera allas behov... Det är ett svårt uppdrag vi har...
Samtidigt som de drar in på våra resurser av personal och pengar.
Vi behöver tid, pengar och pedagoger!
GUD vad jag känner mig positiv.. hihih Men de är ju så goa de små liven!
Puuhh... Utveckling och förändring till det bättre hela tiden, knyta an till läroplanen, varför gör jag detta? Finns det någon mening? Hur ska jag göra detta bättre? . Måste fundera och komma på en massa för att verksamheten ska fungera..
Man måste alltid ligga steget före med en reservplan om t ex svininfluensan drabbar oss eller annat..
Det är super bra att förändring sker till det bättre, men det är barnen som ska vara i fokus!!!
Ibland blir de drabbade för det är en massa möten, pappersarbeten eller annat vi måste göra på arbetstid, istället för att vara med barnen...
Men det är så verkligheten är...
Det är svårt att förklara, men ibland blir man trött och lite fundersam... Det går inte alltid ihop. Allt ska verka så bra och allas förhoppningar och drömmar går inte alltid att uppfylla i praktiken, tyvärr...
Bara man inte hamnar i den tråkiga grå tunnlen där vi endast knyter skor på barnen och torkar dem under näsan.
Vi och barnen utvecklas i vår verksamhet, förhoppningsvis. Alltid nya hinder man måste kliva över. Finna möjligheter. Ibland är det inte alltid så lätt.
Stress, ingen ork och ingen tid... Man måste försöka göra det bästa möjliga.
Ni som säger att man endast passar barn på förskolan kan slänga er i väggen..
Vi gick igenom massa nya underlag för t ex handligsplaner, utvecklingssamtal, utvärderingar osv. Allt ska dokumenteras och struktureras. Nya förändringar sker hela tiden..
Vi undrar var vi ska få tiden ifrån? Barnen ska ju inte bli drabbade...
Det är svårt att förklara, men det finns en massa tankar i huvudet och man vill göra så bra arbete som möjligt, men ibland finns inte tid för alla dessa observationer, pedagogiskdokumentation osv. Samtidigt som barnen slår varandra, ramlar ner från klätterställningen, ska gå på möten, ägna tid åt barnen osv...
Vi ska utgå från varje barns intressen, förmåga och stimulera allas behov... Det är ett svårt uppdrag vi har...
Samtidigt som de drar in på våra resurser av personal och pengar.
Vi behöver tid, pengar och pedagoger!
GUD vad jag känner mig positiv.. hihih Men de är ju så goa de små liven!
Puuhh... Utveckling och förändring till det bättre hela tiden, knyta an till läroplanen, varför gör jag detta? Finns det någon mening? Hur ska jag göra detta bättre? . Måste fundera och komma på en massa för att verksamheten ska fungera..
Man måste alltid ligga steget före med en reservplan om t ex svininfluensan drabbar oss eller annat..
Det är super bra att förändring sker till det bättre, men det är barnen som ska vara i fokus!!!
Ibland blir de drabbade för det är en massa möten, pappersarbeten eller annat vi måste göra på arbetstid, istället för att vara med barnen...
Men det är så verkligheten är...
Det är svårt att förklara, men ibland blir man trött och lite fundersam... Det går inte alltid ihop. Allt ska verka så bra och allas förhoppningar och drömmar går inte alltid att uppfylla i praktiken, tyvärr...
Bara man inte hamnar i den tråkiga grå tunnlen där vi endast knyter skor på barnen och torkar dem under näsan.
Vi och barnen utvecklas i vår verksamhet, förhoppningsvis. Alltid nya hinder man måste kliva över. Finna möjligheter. Ibland är det inte alltid så lätt.
Stress, ingen ork och ingen tid... Man måste försöka göra det bästa möjliga.
